En bloggersa!

Jag läste ett inlägg på en blogg, som fick mig att tänka efter på det jag läst i hennes inlägg.
Det hon skrev berörde mig djupt.
Jag kan förstå mig på dessa flickor och killar som bantar och gör allt för att förlora ett kilo till, för att komma in i ett par byxor.
Det som berörde mig var det hon skriv om att man gör det för att bestraffa sig själv eftersom jag känner igen det. Jag säger inte att jag har sett till att bli anorektisk för att jag hatar mig själv. Utan det jag menar är att det låter rimligt att utsätta sig själv för den smärtan och kontrollen.
Varför jag blev berörd av detta var pga att jag en gång varit så djup nere i skiten att plåga sig själv var det ända som fick än att må bra eller att bara få bevis på att vi fortfarande lever.
Alla som någonsin har varit "där" nere har vi alla uppfunnit någon slags bestraffning som får oss att må bra eller att få känna oss levande. Oftast lägger vi inte märke till det eftersom det händer i hemlighet. Så det är många unga som lever i hemlighet, och efter åren går lär vi oss att gömma de vi gör mot oss själva.  Eftersom detta händer i hemlighet  vet egentligen ingen om vad som händer fören vi börjar se stora skärsår, eller anorexi.
Som jag sa förut var jag väldigt djupt nere i skiten förut. För det är vad jag kallar det... SKIT! Det var som att sitta instängd i ett svart rum inuti sin kropp. Jag kommer ihåg att jag länge försökte hitta ett sätt som fick mig att må bättre.
(Tänkte göra en instickare här som kanske får er att förstå varför.)
När vi föds, föds vi till en värld utan en enda rispa i vår hy. Jag kommer att prata om ett rum eftersom det är det enklaste sättet att beskriva detta på. Ok.
Så när vi föds, så föds vi till ett rum med fyra vita väggar ett tak och ett golv. Dessa väggar kommer du att pryda med alla dina minnen i livet med olika färger som kommer att beskriva hur du mådde. Mina väggar var fulla med olika färger från golv till tak. Jag mådde bra. Tills jag började skolan. Jag stod ut 6 hårda år med att bli mobbad, utfryst och kallad ord. Mina fina målningar på väggarna blev övermålade av svart och grått. Men det fanns fortfarande kvar en liten ljusfläck som jag hade sparat, den var röd (symbolisera blor; livet). Men åren gick och tillslut blev även den biten täckt av att tjockt lager färg. Så där satt jag nu i ett alldeles svart rum, och kunde inte måla över dem med ljusare färger eftersom färgen nu var så svart och fortfarande blöt. Det var i detta stadium jag började bestraffa mig själv för allt som hänt mig, för att jag låtit mig själv täcka över allt fint mer ett tjockt lager svart färg, bestraffa mig själv för allt de sa åt mig, och intalade mig själv att det var mig det var fel på.



Till sist hittade jag min egen utväg för att kunna kontrollera mig så att jag inte målade ännu ett lager färg över väggarna. Så varje gång jag kände att ångesten bubblade upp inom mig gick jag iväg och låste in mig på mitt rum vred upp volymen på stereon/datorn. Hoppade upp i sängen slöt armarna runt knäna och gjorde mig liten. Jag bet tag i ena knät och fokuserade på smärtan jag åstadkommit. Några gånger kunde jag känna blodsmak i munnen. Jag släppte inte taget fören jag kände att jag var stark nog att kunna gå där ifrån. I vissa fall när jag inte kunde gå ifrån som i skolan tillexempel så bet jag mig i kinden. Detta funkade för mig, ingen märkte. Eller jo än gång. Tror det var min vändpunkt.
Knas var hemma hos mig och vi skulle sova, kommer inte ihåg hela händelseförloppet men jag gjorde något som satte igång ångestattacken. Jag satte mig upp och kramade mina knän och dunkade huvudet hårt mot väggen, när han försökte stoppa mig la jag mig ner och bet tag i knät. Men han tillät mig inte.
Jag vet att att han inte förstod vad som påsigick till en början men sedan började han få det uträtt för sig själv och hjälpte mig där ifrån. Han fick mig att sluta.

Så när jag läste hennes inlägg drogs jag tillbaka till den tid då jag hade det som tuffast. Jag försökte förneka det för mig själv, men det förflutna kommer alltid att finnas med mig.

<<<Å till alla er där ute som fortfarande lever i hemlighet, jag förstår er, och det är inte ert fel! Knas hjälpte mig att inse det efter alla år!>>> Hjälp finns att hitta! <3

Kommentarer

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0