När man ångrar något är det svårt att ta tillbaka det man sagt. Jag vet inte varför jag skrev det men jag bara skrev, eftersom det var så jag kände just då. Men nu ångrar jag mig. Men som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag kanske inte är den perfekta tjejen, jag har många saker jag behöver upp nå för att komma dit. Men som sagt ingen är perfekt. Jag ångrar mig, men på något sätt inte... det e svårt att förklara. Jag vet inte vad som är felet men min magkänsla säger mig att hon inte är bra för mig, när jag är med henne får jag en obehaglig känsla som inte går att förklara, hon är snäll, kul att vara med, men just på grund av magkänslan, förstörs allt. Jag vet inte, men på grund av den känslan har jag misst min bästa vän. Eftersom jag inte kan vara i närheten av den tjej som är hennes go´a vän har jag misst henne! Jag vet inte vad jag ska ta mig till men en sak är klar..om jag ens ska ha chansen att få tillbaka henne så måste jag axeptera faktan, jag måste antingen välja, och det är svårare en ni tror.  När jag ser dem tillsammans ser jag henne fri, orörd, hon är den hon är och hon behöver inte spela någon annan och jag kan ju inte bara komma in och störa för jag vill ju inte dra ned henne på merken igen, där jag vandrar, i min ensamhet.
Jag är ju inte ensam på det sättet att jag inte har någon att vara med, men det käns endå som om jag inte hör in, som om jag är ensam i ett stort svart rum, eller kanske inte svart, eftersom svarta rummet kommer man bara in i om man e deprimerad, som jag inte kan säga att jag är för tillfället... Det känns lixom som om jag svävar åvanför marken och att livet är som det ska. Jag känner mig levande igen.
Jag tror att det enda som fattas i mitt liv är någon som är som mig, men jag hittar ingen sådan där ute, kanske står den framför mina ögon, kanske finns den inte. Jag får väl bara vandra vägen  som jag valt, den väg som jag känner mig lycklig på, den väg där jag är fri att göra det jag kan, den värld som speglar sig i mina fotsteg!