Men vem är det som har sovigt i min säng? Vem är det som har beddat den så knas?? Det är ett musterium....
Jag har precis komigt hem från landet och till min store förvåninge är det någon som har sovigt i min säng... och hur vet jag det? JO, jag vet att min kära bror låter hans kompisar sova i min säng när jaginte e hemma och det vet han att jag inte gillar... man vet ju inte var som har hänt där!!:P hahhaa
Så jag beddade min säng fint och prydligt.. kuddarna ska vara där och överkastet där:P haha.. så när jag kommer hem är kuddarna värken där och överkastent ligger upp och ned:P så sött.... det e värkligen som om det inte skulle synnas att någon varigt i min säng.. men men.. så lätt lurar man inte mig:P hahahha men men.. du blir det till att förhöra kära broden när han kommer hem och sedan byta laka... de är bara ett måste:P hahhaha!

Som ni kanske märker e jag på ett bra humör idag.. och så blir man när man spenderat sin lediga tid i Roslagens famn på en överblommad ö.. 8D men i alla fall...
Nu ska jag duscha eftersom vi inte har något rinnande vatten inomhus på landet utan en pump makapär..:P så lite jobbigt:P hahah
ses snart!!!

Nu är det som om jag har fått nog, det är som om mitt självförsvar har lagt av och fungerar inte längre.....
Jag kan känna den bekanta kännslan bakom ögonen... den bränner och de vill ut, Och strax där på kommer de som jag inte kännt på år.... det är som om alla tårar jag har spart till ett bättre tillfälle inte kan vara kvar... de bara rinner och rinner och jag kan inte få dem att sluta....genom tårarna ser jag glade stunder som jag har haft me min morfar och nu är allt över.... Jag känner hur allt som varigt innom mig kommer ut, inte som känslor som rammlar över en och man försöker stoppa tillbaka allt i skopet långt där inne i mig, men nu ar det som om jag går igenom samma sak igen... allt som jag tryckt in där. har än en gån ramlat över mig men istället föra tt proppa in dem i skopet stänger ajg in mig själv... JAg vill inte ut.. jag vill att min känslor ska försvinna och vad är så inte bättre än att gömma sig för dem?
Det är ingen ide för mig att stanna uppe hela dagarna eftersom livet nu krachat... och nu när han har blivigt bort rövad.... Jag kan ta vad som hälst men inte om något händer min familj eller vänner... eller jag vet inte om vänner eftersom jag aldrig varigt med om att de hänt dem något.....
jag vill gärna tro att någon där ute kan hjälpa mig, hålla om mig... jag vill känna mig liten och bara sitta och gråta i någons famn... Men den som jag är.... så låter jag ingen få veta hur jag känner mig.. jag ringer inte om det är något som har hänt, jag gömmer mig istället för verkligheten..... Jag stänger dörren om mig sätter på musiken på hög ljud nevå, jag släcker lamporna och kryper ned i sängen, så fort jag kommer ner där under täket känner ajg mig trygg för att gråta, ingen hör mig ingen ser mig, och där ligger jag och snyftar i musikens bakrund tills jag somnar....Jag har gråtigt mig till söms nu.. några gånger.. några nätter nu, jag hålle rinte längre koll på om det är dag eller natt, jag vet inte vilken dag eller vad klockan är, jag har släppt allt.. allt som kallas mänskligt, Aptiten har nästan försvunnigt men jag trycker i mig mat endå för att inte väcka misstankar, jag säger att ajg är trött och vill sova, så blir jag lämnad ifred. Men livet går vidare tills det tar slut och du står där och väntar på din dom...  
Senast idag när jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret såg jag de vid öppna fälten som blev orande färgade av somlens ned sång, jag såg hur björkträdens ljusgröna färg blivigt mörk och  en arning trist.... men i ljuset av solen såg det så fridfult på mig.. det lixom såg ut som om det itne fans något som kallades hat, bessvikelse, deperetion eller lidande i denna värld. Det fick mig att tänka efter på saken. Här bor vi i en värld med en så vaker natur som vi alla är lika blinda för, Här visar världen en värd av lycka och välbefinnande, och vi.... (VI, sånna sosm jag) kan bara drömma till att värkligen se den värld..... jag kan sitta och bara njuta av den fridfulla naturen eftersom jag drömmer till den själv, till livet då allt är frid och fröjd, där ajg lever ett härmoniskt liv, där ajg kan vara den ajg är bli älskad för den jag är, och inte behöver känna mig liten och ängslig.
Så jag låter mina tårar rinna och jag låter alla känslor dränka mig till söms, sömnen som är så skön att falla in i. den som får dig att släppa livet, men när du vaknar så är det en besvikelse, för du vaknar alltid upp och ser att det är en ny dag, och inget har förändrats.. eller jo jag är äldre, världen utanför blir äldre, och vad gör  jag jo jag kastar bort min tid i min säng, Där ingen kan nå mig, där jag har min egen värld där jag lever och är mig själv där jag inte bryr mig om omvärlden..... för där lever ajg som i nuet. och nuet är inte att göra det västa av situationen utan att ligga och låta alla känslor ta dig, eftersom det är det enda som kan komma åt dig....
Så jag låter mina tårar rinna under detta skrivandet med, rinna för de som togs ifrån mig lika snabbt som jag han blinka... och ingen kan få mig må bra just nu..... ingen inte ens min käraste......




Så vi ses väl snart kära vänner....<3

Alvarligt mina kära läsare (om jag har några) Vad tycker ni om kuggfrågor?
Jag lyckas alltid ställa kuggfrågor som nästan alla kuggar på.... framför allt killar:P hahahaha... Och alltid de man e lite intresserade av... varför ska det vara så... e jag för mycket på min vakt e jag för smart för mig själv??
Kära läsare e det ok att ställa kuggfrågor fast man inte vet om det fören den andra har svarat på det?
snälla snälla.... svara.... kram ullizen

"ullis har ett gudomligt utseende, de är bara hennes personlighet som de kan vara fel på ibland...." Denna fras fick jag höra många många gånger,  berättade med andra ord, men alla säger det samma. Jag valde ut denna från mitt ex ord.....
Så varför blickar jag upp mot natthimlens klara ljus.Kanske för att se att det finns mer än det som finns här på vår lilla planet kallad jorden. Kanske för att få ett tecken på att jag inte är ensam, att jag kommer hitta någon på min ensamma väg.  Men varje gång jag tittar upp möter jag samma oändliga mörker, med vita skimmrande lycktor, som ska vara sjärnor. Men oavsett hur vackra de än formar sig där uppe dras mina ögon och min uppmärksamhet på månen. Den kära lilla vita sak som svävar där inte alls långt borta men aldeles för långt bort än vad jag någonsin kommer att komma, och så långt borta jag drömmer mig bort ibland.
Ibland undrar jag om den jag kommer att möta någon gång tittar på månen i just samma ögonblik som jag. 
Så vad finns det där ute? vad har jag här och göra? varför lever jag vad gör ajg för nytta här? och vad menade alla med att jag har ett gudomligt utseende? Jag kan inte känna mig vacker och fin, men som vi säger, "vissa är blinda för sin egen spegelbild" är jag en av de (vissa?)  jag vet inte. Men om det är som de säger att jag har det gudomliga utseendet, fattar jag inte att jag kan vara blind för något som står framför en? Min personlighet är något annat att dömma, För den vet jag att jag har brister i. I ena sekunden är jag öppen och framåt och i nästa lika blyg och sårbar som ett ensamt barn som kommigt bort i skogen. 
Jag vet att Jag kan vara almänt jobbig och störande, som en svans som bara finns där bakom dig utan att säga eller göra dig något utan bara finns. Är det meningen att jag ska vara den jag är? Är det meningen att jag ska vara här just nu? har jag levt upp till mina föräldras förväntnigar? Jag vet inget av dessa frågor men jag grubblar endå på dem. och jag vet inte varför.... De frågor som man inte kan svara på är de som tar död på en tillslut. kanske dör vi när vi har uppbodat våran pilkt som vi fått bestämda av Ödet. När vi dör kastas vi vidare till en annan divition för att uppnå en annan uppgift vi fått? Eller kommer vi återfödas så som hinduerna tror? Jag har inte ungått tanken på att jag kanske är någon som har återfötts till en annan människa eftersom jag inte klarat av min förra uppgift? Men om man pratar om att man tror på övernatuligt och återuppståndelse efter döden, tittar bara människor konstigt på dig och tror att du är galen. Det kan vara därför jag tittar upp på dig min kära måne för att du är den enda som lyssnar och du säger inget utan lyser där med ditt lungn och får mig att lungna ned min stormande själ. Ditt ljus och din form får mig lungn. 
Men kan det vara så att saker i släktet lever igen? 
Min mamma brukar säga att jag är lik hennes mamma, att hon när hon levde var lik mig, till utseendet, till sättet att vara. jag har också minnen av att hon berättade om att min mormor hade en stor pasion för just Månen. och om hon var som mig kan jag inte ungåa att tänka på om hon kännde samma underliga väsen som jag? Ensamheten fast du inte är ensam, känslorna av att du inte passar in. Men jag kan inte ungå om hon hade samma känslor som mig.... eftesom mamma berättade om att hon älskad tyg och formgivning..Men kände hon samma känslor som jag? Att när du rör vid tyget känner du varje litet fiber, du känner hur det kommer från naturen hur fint och vackert det är och vad de kan få sin passform att både få oss frustrerade och lykliga.
men min mamma har inte berätta om, om min mormor kände något för de onsynliga, de övernaturliga, men där emot berättade hon om sin mormor Greta som var "spåkvinna" och trodde på övernaturligt, det kan inte ungå mig där heller att tänke om hon kunde känna att hon blev kontaktad och tröstad av något som inte fans där men endå fans där och lägger handen på axeln för att lungna dig.
Så är jag onormal om jag tycker att jag får tröst av någon som inte finns här och jag kan se? Eller hittar jag bara på den figur som håller om mig av alla fina berättelser min mamma berättat om gammel och mormor? Hur de alltid sagt att du kommer få en liten dotter som komer att heta ulrika när du blir stor till henne.. min mamma asså, och är det då de som tröstar mig eller är det bara mitt förflutna som kommer ikapp mig?
Så varje gång jag blickr upp mot min Måne känner jag min inte ensam utan det känns verkligen som om det är någon som genonskådar mig, och sitter/ står där brevid mig för att säga du är inte ensam om du så tror det!
Oavsätt fast jag inte kunat träffa er i den så kalla verklihten, vill jag tro att ni är mina skydds änglar och vakar över mig!
Så låt våra själar bli en, och låt oss sitta och blicka upp på våran vän Månen..