I got a million little triggers and they're ready to blow

HEJ!
Det var en tid sedan jag skrev här. Om jag ska vara ärlig har faktiskt glömt att jag hade en blogg! Mitt liv har varit fullt av nya händelser och motgångar, bra och dåliga. De sägs att livet ska gå vidare men ändå känns det som om jag gör piaff.  (trampar på samma ställe)

Jag har så mycket som kretsar runt i mitt lilla huvud, så mycket att jag nu har exploderat. En explosion så stor att alla runt mig gick i bitar. Alla de träffar av kulor jag har tagit för mina nära och kära, likt en skottsäkerväst har jag stått där framför dem, men inte fått något tillbax. Det har gjort att min tid här nu är knapp. Jag har alldeles för många hål i min kropp och själ för att kunna läka.
Ibland är det den stora och hårda motgången som kommer få dig att inse sanningen om dig själv. Precis som i mitt fall. Jag har ljugit för mig själv, jag ljög så mycket att jag inte viste om att jag levde i en lögn. Det är svårt att inse det, men så är sanningen och den må vara den hårda vägen. Fast i slutändan är det sanningen som kommer vara den du kommer kunna klamra dig fast till och leva för. Men endå har jag ljugit så mycket för alla runt mig och mig själv att när jag nu exploderade föll alla offer för mitt fall. Det jag nu vill är att be om förlåtelse och jag står här på mina bara knän och ber, men jag vet att det ändå är försent. Tiden är ute, och min andra chans är för längesedan borta. Jag förtjänar inte den förlåtelsen jag ber om, det vet jag. Jag får skylla mig själv, Jag försökte ljuga mig till himlen, och det var så mitt helvete skapades. Ett helvete där jag vandrar omkring och tror att jag mår bra men i själva verket är jag bara ett skal. Det finns inget kvar! Nu vandrar jag här en än gång med en skottskjuten kråka i famn och ser vad jag har skapat.


like loosing u´re best friend in life.

du vet vem du är
du vet oxå varför du e här
du vet att jag skriver om just dig
eftersom du bettydde så mycket för mig.

Jag lever i en värld där ingen förstår sig på just mig.
det jag trodde du gjorde, var igentligen bara något jag ville tro.
det som hände var det bästa som någotnsin hänt.
Men det är som att missta sin allra bästa vän.

Du bettydde så mycket för mig
du betyder oehört mycket mer än du vet väm.
Jag önskar att du hade förstått.
men tydligen var jag tvungen att skriva detta kort.

Det jag trodde du förstått
var det du inte hadde nått
Jag trodde du förstod när jag satte mig i en annan del av skolan
När jag bara dunstade bort..

Kanske jag bara ville att du skulle förstått
kanske jag trodde du skulle leta efter mig
kanske jag bara såg något jag ville se
kanske jag gick vilse i min vilda fantasi

Jag ville att du skulle förstå
men jag tror du trodde jag ville vara ifred
Jag ville att någon skulle leta upp mig
jag ville gråta i din famn

Jag säger inte att jag inte kan leva utan dig, för det kan jag,  Mne jag vill inte leva utan dig. att leva utan dig skulle vara som att leva i ett helveta här på joden







jag ville stanna för alltid...



jag ville stanna i den värld där inget fanns... där livet gick ut på att känna sig levande, jag ville stanna där föralltid...

jag ville bara vara där och njuta av nnuet, och nu när jag kommigt hem till verklighetens kalla grå väggars rum känner jag
mig tom... tom på liv och kärlek... den kärlek jag inte kommer att hitta.

kanske är det därför jag längtar, längtar tillbaka till den natur, med de höga bergen och dramatiska natur.... Där uppe

utan spegel, el, tillgång till mobilnät. kännde jag mig fri, fri att leva, fri att vara den jag är, fri att tänka och tycka.

Jag vet att livet aldrig blir som jag drömmer om, men där borta så långt bort, där ingen vet vad jag gör var jag är vad 

som står på, skulle jag lätt kunna bo....

i en dal omringad av höga dramatiska snöbetäckta berg.

högt där uppe



Högt där uppe på toppen, där borta jag en gång var, på flera tusen meters höjd, ser man en annan värld,

En värld där ingen kan nå dig... det är ett lung som inte går att beskriva när du står där uppe på kanten.

Den dramatiska natur som sträcker sig flera mil åt alla håll ger dig en uppfattning om livet du inte left.

När jag stod där uppe och tittade ut över de cadensiska bergen drogs min blick till de små blommorna som

blommar... jag kännde en bekant känsla där jag stog och tittade på det ymber små blommorna som kämpat för att

överleva i denna hårda värld.

på samma sätt som blommorna försöker jag att öveleva i en håd men fin värld...

och högt där uppe på bergets topp lägger jag mig på rygg och känner den kalla svaga vind som berör min hy så varsamt

denna dag... och min tankar säger, Här vill jag ligga i resten av mitt liv och bara njuta av en enda gnutta sol som värmer mig.

livet går vidare tills det tar slut.





Nu är det som om jag har fått nog, det är som om mitt självförsvar har lagt av och fungerar inte längre.....
Jag kan känna den bekanta kännslan bakom ögonen... den bränner och de vill ut, Och strax där på kommer de som jag inte kännt på år.... det är som om alla tårar jag har spart till ett bättre tillfälle inte kan vara kvar... de bara rinner och rinner och jag kan inte få dem att sluta....genom tårarna ser jag glade stunder som jag har haft me min morfar och nu är allt över.... Jag känner hur allt som varigt innom mig kommer ut, inte som känslor som rammlar över en och man försöker stoppa tillbaka allt i skopet långt där inne i mig, men nu ar det som om jag går igenom samma sak igen... allt som jag tryckt in där. har än en gån ramlat över mig men istället föra tt proppa in dem i skopet stänger ajg in mig själv... JAg vill inte ut.. jag vill att min känslor ska försvinna och vad är så inte bättre än att gömma sig för dem?
Det är ingen ide för mig att stanna uppe hela dagarna eftersom livet nu krachat... och nu när han har blivigt bort rövad.... Jag kan ta vad som hälst men inte om något händer min familj eller vänner... eller jag vet inte om vänner eftersom jag aldrig varigt med om att de hänt dem något.....
jag vill gärna tro att någon där ute kan hjälpa mig, hålla om mig... jag vill känna mig liten och bara sitta och gråta i någons famn... Men den som jag är.... så låter jag ingen få veta hur jag känner mig.. jag ringer inte om det är något som har hänt, jag gömmer mig istället för verkligheten..... Jag stänger dörren om mig sätter på musiken på hög ljud nevå, jag släcker lamporna och kryper ned i sängen, så fort jag kommer ner där under täket känner ajg mig trygg för att gråta, ingen hör mig ingen ser mig, och där ligger jag och snyftar i musikens bakrund tills jag somnar....Jag har gråtigt mig till söms nu.. några gånger.. några nätter nu, jag hålle rinte längre koll på om det är dag eller natt, jag vet inte vilken dag eller vad klockan är, jag har släppt allt.. allt som kallas mänskligt, Aptiten har nästan försvunnigt men jag trycker i mig mat endå för att inte väcka misstankar, jag säger att ajg är trött och vill sova, så blir jag lämnad ifred. Men livet går vidare tills det tar slut och du står där och väntar på din dom...  
Senast idag när jag satt på bussen och tittade ut genom fönstret såg jag de vid öppna fälten som blev orande färgade av somlens ned sång, jag såg hur björkträdens ljusgröna färg blivigt mörk och  en arning trist.... men i ljuset av solen såg det så fridfult på mig.. det lixom såg ut som om det itne fans något som kallades hat, bessvikelse, deperetion eller lidande i denna värld. Det fick mig att tänka efter på saken. Här bor vi i en värld med en så vaker natur som vi alla är lika blinda för, Här visar världen en värd av lycka och välbefinnande, och vi.... (VI, sånna sosm jag) kan bara drömma till att värkligen se den värld..... jag kan sitta och bara njuta av den fridfulla naturen eftersom jag drömmer till den själv, till livet då allt är frid och fröjd, där ajg lever ett härmoniskt liv, där ajg kan vara den ajg är bli älskad för den jag är, och inte behöver känna mig liten och ängslig.
Så jag låter mina tårar rinna och jag låter alla känslor dränka mig till söms, sömnen som är så skön att falla in i. den som får dig att släppa livet, men när du vaknar så är det en besvikelse, för du vaknar alltid upp och ser att det är en ny dag, och inget har förändrats.. eller jo jag är äldre, världen utanför blir äldre, och vad gör  jag jo jag kastar bort min tid i min säng, Där ingen kan nå mig, där jag har min egen värld där jag lever och är mig själv där jag inte bryr mig om omvärlden..... för där lever ajg som i nuet. och nuet är inte att göra det västa av situationen utan att ligga och låta alla känslor ta dig, eftersom det är det enda som kan komma åt dig....
Så jag låter mina tårar rinna under detta skrivandet med, rinna för de som togs ifrån mig lika snabbt som jag han blinka... och ingen kan få mig må bra just nu..... ingen inte ens min käraste......




Så vi ses väl snart kära vänner....<3


FiNnS gUd?

Nu i  konfirmationens tider, är det många som ska bevilja sin tro på gud... Men inte jag... Varför? eftersom jag inte tror på Gud. men när man säger så kommer folket att undra varför... och jag har inte tänkt på varför jag inte tror på någon gud...men nu slog det mig.... nu när jag satt och lyssnade på radion och låten *Hon får med Dia Psalma* slog det mig.. som från klar himmel..... Om gud skulle finnas varför låter han barn råka illa ut, varför låter han vi som inte gjort något bli våldtagna, misshandlade och rånade? och om det skulle finnas en Gud så är han väl här för att skapa fred? Han är väl inte här för att skapa krig, låta personer bli våldtagna, misshandlade och Rånade....Om det va jag som skulle sätta ord på var Gud höll hus skulle jag säga:
- Gud finns i våran fantasi, som den person han en gån var, men nu har han Lämnat våran planet och begätt sig vidare till en annan tid.....
Jag är ett stort fan av religion, men jag själv ser det svårt att följa dessa regler... jag kan inte fatta att om alla religioner säger samma sak... att det bara finns en gud men vi tror på "Han" på olika sätt....vi alla härstammar från samma stammfader.... men ändå ska ni kriga mot varandra och visa att eran tro på gud är bäst,.
Varför blev judarna förföljda??
varför splittrades kyrkan??
Varför Lever människor i svält??
Varför är vissa Rika och får allt de vill ha??
Jag ser bara en utväg på detta att Gud har övergivit vår planet eftersom vi Människor var allt för påfrässtnade.....
Gud ville hjälpa oss men vi ville inte inse att han var där fören det var försent.....
Så ni som konfirmerar er.... Jag tror inte att ni bara gör det för presenterna som alla säger... Skulle det inte kännas konstigt att gå med i något ni inte tror på?
Men det finns ju inte bara lidande i denna värld.. det vet jag.. För där det finns hat finns det Kärlek... och där det finns mörker finns det ljus... Det är så, för inget av dem skulle kunna klara sig utan varandra...
Jag förbannar er inte.. jag dömmer ingen eftersom jag inte vill bli dömd själv... Så jag tror inte på Gud jag tror inte på biblen.. men jag kan inte säga att ni som tror på Gud är dumma för det e ni inte.... Ni är bara en vanlig som jag.. en som försöker hitta sin väg i livet.... och jag valde att inte tro på gud eftersom "han" i mina ögon har lämnat den här platsen för länge sedan... och den här gången tänker han inte komma tillbaka... Men eftersom jag är en människa som alla andra måste jag tro på något eftersom det är våran natur som säger att det finns något större.. och det jag tror på e ödet.... Ödet är min gud.... och Ödet känns mer verkligt än Gud han där uppe i himmelen som försöker göra allt bra....
Så snälla ni som konfirmerar er...tänk igenom om ni tror på GUd.... låt inte hjärn tvättas.... av orden man komfimerar sig för att se om man tror på gud... Det är snarare att man beviljar sin tro på Gud....gå den väg ni vill gå!! blli inte mutade.. Snälla jag ber er.. gör inte något ni inte vill och tror på....Men Jag tycker där emot att ni som väl tror på Gud och hans krafter Tveka inte.. utan gör det som kallar er...



Vi ses mina kära läsare.... <3

livet leker!

livet leker med oss ibland och det kan ju kännas som om hela världen kraschar om kring dig.. men kom ihåg att det är du som håller i tyglarna och kan bestämma reglerna helatiden... det förstod jag inte först för några dagar sedan, och nu är jag fri. Fri som en fågel i det blå!
Men i bland kan livet leka bra lekar med oss och de lekar måste vi komma ihåg.
eftersom minnen är små fläckar av tid. Tid vi inte kan hålla fasst förutom i våra minnen. minnen som kommer att betyda mycket till oss i framtiden, framtiden som vi inte kan bestämma eller veta något om...
men som sagt livet leker sin egna gång, och jag mår fett bra på grund av att jag bestämmde mig för att gjöra slut med min pöjk. han jag gillar men kan inte vara tillsammans med eftersom vi är på två helt olika ställen, så jag är fri, fri som en fågel:P

Visst har jag tänkt på det!

Visst har jag tänkt på livet som många lever, att festa och att dricka sig full, visst har jag tänkt på att livet kunde ha varigt anurlunda om jag fölt med den dagen. Visst har jag tänkt, tänk om mina föreldrar aldring träffats, då skulle jag inte finnas. Visst har jag tänkt, vad gör jag för nytta här i världen och vad är mitt kall? Vad jag kommer att bli i framtiden och om min drömm kommer att slå in.
Jag vet, jag tycker det är jättekul att dansa på disco.. jag tycker det är kul att gå på fest, Men alltid kommer man tillbaka till den plats man älskar mest och det är när man hoppar ned i en nybäddad säng men nytvättade lakan och allt är tyst, och du kan bara ligga där under täcket och tänka, drömma och du känner dig trygg, det är som om ingen kan störa dig, inget kan komma åt dig och skada dig, eftersom du är trygg.
Och visst har man tänkt på det ögonblicket när man blir fast i någons ögon, när man vill försvinna, när man vill titta bort, men man vet att om jag tittar bort kommer allt försvinna, känslan att känna sig fångad, som om någon tittar in i dig och ser allt utan att ens frågat något. 'Det är inte många som har känt sig på det sättet men man kan ju altid drömma och man kan ju altid drömma om att det kommer att bli min tur snart, fast man vet att det inte är så!
Och varför inte livet är som i en saga. När allt slutar lyckligt, när drömmen kommer att slå in. Men så synd det är lever vi i en orättvis Värld. Att den som är framot, snygg, smal ( vältränad), den som går på fester och lever livet som om det skulle vara den sista, som altid får det man inte får. Nu vet jag att ni som läser kanske tänker, jaha tror du det du?
Jag vet att det inte alltid är en vacker värld de som är "populära" lever i, men det har det vi som går på marken inte har.

vad gör man?

När man ångrar något är det svårt att ta tillbaka det man sagt. Jag vet inte varför jag skrev det men jag bara skrev, eftersom det var så jag kände just då. Men nu ångrar jag mig. Men som sagt man lär sig av sina misstag.
Jag kanske inte är den perfekta tjejen, jag har många saker jag behöver upp nå för att komma dit. Men som sagt ingen är perfekt. Jag ångrar mig, men på något sätt inte... det e svårt att förklara. Jag vet inte vad som är felet men min magkänsla säger mig att hon inte är bra för mig, när jag är med henne får jag en obehaglig känsla som inte går att förklara, hon är snäll, kul att vara med, men just på grund av magkänslan, förstörs allt. Jag vet inte, men på grund av den känslan har jag misst min bästa vän. Eftersom jag inte kan vara i närheten av den tjej som är hennes go´a vän har jag misst henne! Jag vet inte vad jag ska ta mig till men en sak är klar..om jag ens ska ha chansen att få tillbaka henne så måste jag axeptera faktan, jag måste antingen välja, och det är svårare en ni tror.  När jag ser dem tillsammans ser jag henne fri, orörd, hon är den hon är och hon behöver inte spela någon annan och jag kan ju inte bara komma in och störa för jag vill ju inte dra ned henne på merken igen, där jag vandrar, i min ensamhet.
Jag är ju inte ensam på det sättet att jag inte har någon att vara med, men det käns endå som om jag inte hör in, som om jag är ensam i ett stort svart rum, eller kanske inte svart, eftersom svarta rummet kommer man bara in i om man e deprimerad, som jag inte kan säga att jag är för tillfället... Det känns lixom som om jag svävar åvanför marken och att livet är som det ska. Jag känner mig levande igen.
Jag tror att det enda som fattas i mitt liv är någon som är som mig, men jag hittar ingen sådan där ute, kanske står den framför mina ögon, kanske finns den inte. Jag får väl bara vandra vägen  som jag valt, den väg som jag känner mig lycklig på, den väg där jag är fri att göra det jag kan, den värld som speglar sig i mina fotsteg!


livet och tankar för en 15 årig tjej

Ja livet som en 15 årig tjej, kan ta stora vändningar, ja, jag ska väl säga att det kan vara svårt även för oss som inte ser ut att ha något att oroa oss för. Jag skulle hälst av allt vilja ha svaren på allt som kretsar i mitt huvud, men i själva verket har jag inte en enda... jag kan sitta i timmtals och grubbla över en sak innan jag får fram vad som behöver göras, Många kallar just mig för en tänkare/ dagdrömmare. och jag vet att det inte är bara jag som sitter där hemma och fantiserar, drömmer och undrar mig frågan "varför just jag" frågorna tar närtan kål på mig ibland och det alldra värsta är frågorna om kärlek, frågorna jag inte har behövft svara på försen nu. Frågor som blir allt svårare och svårare och lösa ju mer du vrider och vänder på den.
Om man ser livet som en enda stor väg av en miljon vägar som man måste gå, men du måste välja vilken väg du ska ta, du vet att den vägen där leder till det du söker men aldrig kommer att få behålla, medans den andra vägen är mörk och kall, och du vet att om du ramlar en enda gång är du försvunnen på vägen mot det du söker, vilken väg ska man välja? Jag gör många misstag, och som ordspråket säger: man lär sig av sina misstag. Och vad är då ett misstag? 
Frågan på det kan jag inte svara på, men jag kan försöka att se in i vad som hände mig en gång, De jag själv tog åt mig för att jag trodde det var mitt fel att jag var ful, var anurlunda, var en aning mullig. Jag kan inte kalla sådant ett misstag men, jag lärde mig att tänka efter en gång extra innan jag ger mig in på en ny väg. 
Det här med vägar kanske förvirrar er en arning. men ta det bara lungt, jag ska försöka förklara det nu. Jag tror på Ödet och ni kan kalla mig knasig för att jag gör det, men jag tror där emot att du kan ändra ditt öde. Genom att jag ser allt i "vägar" har jag lärt mig att jag kan ändra på vad jag vill med livet. Vi kan ta ett exempel, det är lätt men endå kompleserat. Säg att du har kommigt i en situation där du själv känner dig piss dåligt, livet på andra sidan ligger och lockar dig för att begå självmord, men det finns två vägar att välja, livet eller döden, och eftersom du häldre vill dö, så lockar den sidan mer, men du vet att det på anda sidan finns vägen mot livet, livet du vill ha men på något sätt har tagits ifrån dig. Då i det ögonblicket när du börjar att fundera märker du att om jag tar livets väg kommer jag att få kämpa, slita som ett djur för att nå dit jag vill, men om jag tar vägen dit finns det ingen återvändo jag måste fortsätta fram till nästa korsning. Då börjar du tänka: väljer jag att gå över till andra sidan vet jag inte vad som kommer att hända, och tänk på alla de som kommer att sakna mig, mamma, pappa, syskon, bästa kompisen... m.m, jag vill inte att de få som säger hämska ord åt mig ska vinna, det är vad de vill. Och efter som du är en vinnarskalle, reser du dig upp tar ett andetag och tar steget in på vägen som kommer att ta dig tillbaka till livet, det som en gång tagits ifrån dig.   
Men vägarna möter du över allt, just nu sitter jag fast i kärleks problemets väg, Jag har två helt olika uppfattningar, mitt hjärta säger att jag älskar honom och vill inget heldre än att va vid hans sida, mednas den andra delen inte är redo att ta steget in på det djupare stadiet. Jag vill inte såra hans känslor eftersom han är mitt allt min själfrälste, men jag vet inte om jag kan stå ut med att vänta, jag vill båda delarna, jag vill vara den trogna tjejen som altid finns där, hon som vet var hon står i livet och vad som är det hon ska satsa på, men eftersom den andra delen vill ut och upptäcka nya och andra, nyfikna killar, vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Frågor, jag kan inte förstå varför livet ska vara så svårt att förstå sig på, och vi människor har alltid villjat veta vad meningen är med livet, varför vi ska leva, varför vi ska dö, och varför just vi ska vara högst på näringskedjan, vad kommer efter döden.... jag vill gärna tro att det finns ett liv efter döden, och att meningen med livet är att vi ska göra det vi kan och leva livet som vi vill. Jag vill gärna tro att allt har en mening och att allt hänger ihopp. Att det finns annat liv. Men på samma gång är jag livrädd att livet ska ta slut att jag inte kommer att göra rätt saker i livet, och eftersom jaginte vet vad som händer efter döden är jag rädd föra tt dö, och eftersom universum är så stort vet vi inte om det finns annat liv. och tanken på att det finns annat liv skrämmer mig också men inte lika mycket som om att vi skulle vara ensamma. Man kan med korta ord säga att jag är rädd för livet men jag är redo att göra det som krävs för att hitta min mening i livet!


Nyare inlägg