HEJ!
Det var en tid sedan jag skrev här. Om jag ska vara ärlig har faktiskt glömt att jag hade en blogg! Mitt liv har varit fullt av nya händelser och motgångar, bra och dåliga. De sägs att livet ska gå vidare men ändå känns det som om jag gör piaff.  (trampar på samma ställe)

Jag har så mycket som kretsar runt i mitt lilla huvud, så mycket att jag nu har exploderat. En explosion så stor att alla runt mig gick i bitar. Alla de träffar av kulor jag har tagit för mina nära och kära, likt en skottsäkerväst har jag stått där framför dem, men inte fått något tillbax. Det har gjort att min tid här nu är knapp. Jag har alldeles för många hål i min kropp och själ för att kunna läka.
Ibland är det den stora och hårda motgången som kommer få dig att inse sanningen om dig själv. Precis som i mitt fall. Jag har ljugit för mig själv, jag ljög så mycket att jag inte viste om att jag levde i en lögn. Det är svårt att inse det, men så är sanningen och den må vara den hårda vägen. Fast i slutändan är det sanningen som kommer vara den du kommer kunna klamra dig fast till och leva för. Men endå har jag ljugit så mycket för alla runt mig och mig själv att när jag nu exploderade föll alla offer för mitt fall. Det jag nu vill är att be om förlåtelse och jag står här på mina bara knän och ber, men jag vet att det ändå är försent. Tiden är ute, och min andra chans är för längesedan borta. Jag förtjänar inte den förlåtelsen jag ber om, det vet jag. Jag får skylla mig själv, Jag försökte ljuga mig till himlen, och det var så mitt helvete skapades. Ett helvete där jag vandrar omkring och tror att jag mår bra men i själva verket är jag bara ett skal. Det finns inget kvar! Nu vandrar jag här en än gång med en skottskjuten kråka i famn och ser vad jag har skapat.