Jag kan inte gråta för jag känner mig tom

Jag kan inte gråta, jag kan inte, det bara går inte.... jag kan känna klumpen i halsen som bara växer och växer, jag kan känna hur tårarna vill fram, men det kommer inget...
Mitt självförsvar har blivigt allt för bra, skölden omkring mig är tjockare än tio pansarbilar, ingen kan nå mig, ingen förstår mig....
Känslan av att vara övergiven är något man inte vill leva med, men det är något jag har i min hand varje dag... jag försöker glömma den jag är och då tar jag fram det jag kallar mitt första försvar, mitt leende.
det leende som inte är ett leende av lycka; glädje, utan leendet som ska får er att inte fråga, jag ler för att inte bli till åtkommlig för allmänheten.
Jag har blivigt för bra på att spela så att ingen kan se när jag fejkar, ingen kan se igenom mig, eftersom jag har byggt upp muren av miljoners och miljornes pansabilars pansar. ingen kan komma åt mig, och ingen kan få mig där ifrån.
Det var säkert bara i en månad jag mådde bra, och nu är jag där igen, Dörren har öppnats igen... den går inte att stänga... allt kockar över och jag drunknar snart. Jag lever inom mig själv och låter ingen komma nära, jag lixom ruttnar innefrån och ut, och snart finns inget kvar, bara ett svart tomt hål...
Som det jag hörde för några dagar sedan.... De som skär sig vill oftast inte dö.. utan det skär sig eftersom det inte verken kan känna smärta eller lycka... de sägs att de känner sig som vandrande lik som inte har några känslor, och att de inte känner sig levande, och när de ser blodet rinna, har det beviset på att jag är inte död, jag lever. jag blöder och lever.....
jag kan inte säga att jag är värre än någon på den här jorden, jag vet att folk har det svårare än vad jag har.... jag har allt man kan önska sig.. men vad är det som fattas?
Lyckan av att någon annan älskar mig, känslan av att få älska någon, känslan av att vara lycklig, känslan av att bli berörd...
Och varför kan jag inte gråta? det vet jag inte, men troligt vis är det baraför att bevisa för mig själv att jag inte är en vekling att jag kan tåla allt, men varför säger jag inte ifrån? Jag har kastats in i en ny värld av människor, där ingen riktigt förstår sig på mig, den värld där det är viktigt att ha någon det är viktigt att ha haft sex, att det e viktigt att ha umgänge... Jag där emot vet inte hur man ska ta umgänget, utan jag ler och spelar med, jag är hon som alltid varar i bakrunden, jag är alltid hon som blir ut skrattad och jag är alltid flickan som blir kallad tönt! Jag är hon som ingen ser, jag är hon som gör fel... Jag klarar inte av livet som den jag ska vara.
Den jag är, är tjejen som sitter i ett hörn eftersom hon inte vill bli sårad, hon drar sig undan och spelar med, men på kvällarna kommer de och tar dig, du ligger där ensam i sängen och då kommer känslorna, då kommer allt över en som våg efter våg slår de emot dig. du orkat inte stå och hålla emot så du faller och drunknar i allt det som hänt under dagen.... tiden verkar inte vilja stanna och den vill inte så stilla...  du bara finns där som någon som bevaka allt som händer utan att vara där själv, det känns som om jag ser allt via en tv-skärm det är verkligen inte jag som står där i korridårerna och ler, i själva verket ligger jag under täcket hemma och gömmer mig, gömmer mig från verkligheten.... och som alltid har jag skickat ut mitt klonade skal som bevakar allt som händer...

Jag vet att det låter som om hela jag är dum ihuvudet, kanske jag är, kanske inte... men jag lever i alla fall i en kropp med ett försvar av miljornes och åter miljoners pansavagnar.

vi ses..<33

Kommentarer

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0